Joyce blir äntligen fri

Över sjuttio år har gått sedan James Joyce gick bort. Detta betyder att författarens verk nu är allmängods. Inom EU gäller inte längre upphovsrätten. Med just James Joyce är detta dessutom en förändring som är särskilt betydelsefull.

Sedan mitten av 1980-talet har det nämligen funnits en nagel i ögat för alla som forskat på eller på andra sätt intresserat sig för den irländska författaren: barnbarnet Stephen Joyce. Han är ensam efterlevande till James Joyce och som sådan har han gjort det till sin sak att neka nästan alla citeringar, uppsättningar och uppläsningar av klassiker som ”Ulysses” och ”Finnegans Wake”.

Såväl litterära sällskap som festivaler har mötts med hot om åtal från den envise Stephen Joyce. Ibland har han visserligen gett tillstånd till citeringar men då mot orimligt höga avgifter.

Det enda motiv som getts till Stephen Joyces något märkliga agerande är att han vill skydda sin farfars rykte. Han beter sig därmed lika instängande som författaren J D Salinger gjorde, med den stora skillnaden att han gör det med någon annans verk, inte sina egna.

Förmodligen handlar det om kontroll. Men inom EU har nu Stephen Joyce äntligen förlorat sin makt. ”Nu har vi alla möjliga slags berättelser som vi äntligen kan berätta om Joyce och hans liv som vi tidigare inte har kunnat berätta”, säger engelskprofessorn Sean Latham, redaktör för tidskriften James Joyce Quarterly.

Fallet Joyce aktualiserar en viktig fråga: vem är egentligen bäst lämpad att förvalta en författares verk efter dennes död? Uppenbarligen är släktband inte alltid ett effektivt sätt att avgöra lämplighet.

Samma fråga väcktes också efter Stieg Larssons alltför tidiga död. Den infekterade arvsstriden handlar delvis om ”Millennium”-pengarna, men även, vilket Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson sagt upprepade gånger, om vem som ska förvalta författarskapet. Styra det.

Här har Stephen Joyce strategi i stället varit att i stort stänga dörren. Det är såväl respektlöst som svårförståeligt. Det handlar trots allt inte om att göra James Joyce till en sellout på billiga t-shirts utan om forskning och litterära uppläsningar.

Stephen Joyce är däremot inte ensam. Även författaren Jorge Luis Borges änka har hindrat nyutgåvor av berömda verk och samlingar. Men poängen med upphovsrätten måste väl ändå vara att möjliggöra för den som skapar att kunna leva på sin kreativitet. I dessa och många andra fall handlar det dock inte längre om konstnären själv utan om pengar eller ren avighet.

Därför är det inget annat än en seger att James Joyce nu släpps fri. Det förblir dock svårt att motivera varför ”Ulysses” under tre decennier tillhört den motsträvige Stephen Joyce och inte den litteraturintresserade allmänheten. Visserligen är det alltid vanskligt att uttala sig om en död författares önskan – men nog skulle James Joyce själv ha velat att hans texter blev såväl lästa som spridda.

(Publicerad i Sydsvenskan 31.1 2012)

Krigets ansikten

”Vi är inte de döda” är namnet på en samling porträtt som skildrar skotska soldater före, under och efter deras tjänstgöring i Afghanistan. Fotografen Lalage Snow, som både fotograferat och intervjuat dem, gör här på ett unikt sätt tydligt hur deras ansikten märkts av lidandet och våndan.

Särskilt slitet ansikte har en 19-åring som länge drömt om att gå med i armén, men som väl på plats säger: ”Jag hatar det, det är 85 dagar kvar tills jag får åka hem.” Någon annan saknar sin flickvän och fryspizza. Andra talar om plikten och känslan av att göra nytta, men väl hemma är det sömnbristen, rastlösheten och vredesutbrotten som förenar dem.

Medan det finns flera konstnärer som avbildat soldater som stupat i Afghanistan och Irak är Lalage Snow en av få som på detta sätt skildrat dem som överlevt. Vittnesmålen finns publicerade på The Telegraphs hemsida och är ännu en påminnelse om krigets pris: det finns ingen seger i dessa trötta ögon.

(Publicerat i Sydsvenskan 30.1 2012)

Mer att mejsla ut

”Jag var en tamburmajor för rättvisa, fred och rättfärdighet.” Citatet är inristat på ett nio meter högt stenmonument i Washington D C till minne av Martin Luther King. Trots citattecknen är texten dock en hopdragning av flera meningar: i ursprungstalet utnämnde King inte sig själv till tamburmajor.

Utdraget är dessutom hämtat från en predikan där King varnade för just följderna av önskan att vara först, att leda paraden. Formuleringen kommer nu ändras efter massiv kritik. Men King varnade särskilt för högfärd, vilket blir ännu ett argument mot den pompösa staty som nu byggts i hans ära.

I det tillrättalagda glöms pastorns mer radikala sida bort. Det berömda ”I have a dream”-talet handlar trots allt inte bara om Kings drömmar, utan också om handfast social och ekonomisk rättvisa. Eller som han säger i talet: ”Upprorets virvelvindar kommer fortsätta skaka själva grunden till vår nation till den ljusa dag då rättvisa framträder.” Ett citat ännu angeläget att skriva i sten.

(Publicerat i Sydsvenskan 23.1 2012)

London i lågor

I somras brann London. Nu har tidningen The Guardian i samarbete med London School of Economics intervjuat nästan trehundra upploppsmakare för att fråga varför. Studien har fått namnet ”Reading the Riots” och är ett klockrent exempel på fördjupande och nyskapande journalistik.

När stenarna kastades i Tottenham, Croydon, Ealing – och centrala London för den delen – påstod premiärministern David Cameron att det berodde på dålig uppfostran och tristess. Budskapet som strömmade ut från såväl regeringen som massmedier var att upploppsmakarna var plundrare och huliganer.

Sociologen Zygmunt Bauman kallade det hela för de ”diskvalificerade konsumenternas upplopp”. Sett ur detta perspektiv blir upploppsdeltagandet ett sätt att shoppa utan pengar i en tid då statusprylar är allt.

Dessutom hävdade David Cameron att kriminella gäng stod bakom oroligheterna. Men regeringens egen statistik visar att endast en dryg tiondel av de inblandade var gängmedlemmar. Å andra sidan har premiärministern också sagt att sociala problem är en konsekvens av valen som människor gör. Uttalandet är svårt att tolka på annat sätt än som ett försök att friskriva sig från samhällets ansvar, detta i ett land där ungdomsarbetslösheten ligger på över tjugo procent.

Storbritannien är ett splittrat samhälle. Slutsatsen som dras i ”Reading the Riot” är också att upploppen i själva verket var politiskt motiverade. Det handlade inte i första hand om prylarna utan upploppsmakarna var trötta på regeringens neddragningar, ekonomiska orättvisor och den höga arbetslösheten. Framför allt var de trötta på polisens ständiga kroppsvisiteringar. Nästan två tredjedelar av upploppsmakarna bor i Londons fattigaste kvarter.

Undersökningen presenterades av The Guardian med en tydlig brasklapp: man vill förklara, inte ursäkta, upploppen. Det är rätt. Utan en förklaring är det omöjligt att undvika att det händer igen, och igen. Upploppen var förödande. Rent materiellt, sett till krossade rutor och bilar som brann, men framför allt för Londonbornas trygghet. Men, som Martin Luther King ska ha sagt: ”Ett upplopp är de ohördas språk.”

Metoderna skiljer sig visserligen åt men ”Reading the ­Riots” visar samtidigt att kravallerna i London idémässigt hör ihop med andra initiativ som den betydligt fredligare Occupyrörelsen. Missnöjet ökar och alltfler väljer att gå samman i protester mot sådant som bankväsendet, social utsatthet och växande inkomstskillnader.

Detta bara ett år efter det att författaren Al Sandine sörjt folkmassans död i ”The Taming of the American Crowd”. Gatorna är inte längre endast esplanader för flanerande shoppare. ”The Protester” är årets person enligt tidskriften Time. Det borde däremot vara i plural. För återigen kan folkmassor skapa historia. Om än inte alltid en särskilt trivsam sådan. Men så är inte heller protesternas orsaker särskilt trivsamma.

(Publicerad i Sydsvenskan 4.1 2012)

Djur som individer

Fotografen Nick Brandt är känd för sina djurbilder. Trots det beskrivs han inte som naturfotograf utan som porträttör. När hans verk nu ställs ut på Fotografiska i Stockholm (t o m 8.1) blir orsaken uppenbar – det handlar om närheten till djuren.

”Man tar inte ett porträtt av en människa på trettio meters håll och tror att bilden ska visa hennes själ”, förklarar Brandt själv. Tålamod är nyckeln. Och det har Brandt. När han fann ett strutsägg väntade han i flera timmar för att kunna fotografera ägget i rätt ljus.

Ändå är det inte naturromantiskt. Brandt har ett uppdrag: han kämpar mot den förödande tjuvjakten. I samma rum visas därför två bilder – den ena med en flock levande elefanter, den andra med lika många döda betar. Kontrasten blir tydlig. Pengar är fortfarande mer värda än liv.

Men genom Brandts kameralins ser man djurens ögon. Det gör dem till individer. Om alla sett världens djur på samma sätt hade vi nog varken haft tjuvjakt eller djurfabriker.

(Publicerad i Sydsvenskan 19.12 2011)

De goda kvinnorna

Liberias president Ellen Johnson Sirleaf är en av 2011 års Nobelpristagare i fred. Hon är också en av 49 personer i Liberia som enligt landets egen sannings- och försoningskommission bör förbjudas att ha politiska uppdrag.

Detta på grund av ett alltför nära band till krigsherrar, som den ökända Charles Taylor, vilket inte klingar särskilt väl med Alfred Nobels testamente. Nobels vilja var att fredspristagaren skulle vara en ”fredsförfäktare” som bland annat arbetade för ”avskaffning eller minskande av stående arméer”.

På senare år har Johnson Sirleaf även fått kritik för att ha beviljat krigsförbrytare straffrihet. Samtidigt tillkännagavs själva priset bara dagar innan presidentvalet i Liberia vilket präglades av oppositionens bojkott och våld på gatorna.

Uppenbarligen har Nobelkommittén sin egen agenda. Ledamöterna är trots allt partipolitiskt tillsatta av Stortinget och inte utsedda utifrån sina kunskaper i fredsfrågor.

I år var kommitténs valda tema kvinnor och fred och det kan ha spikats redan innan Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman utsågs. Karman arbetar för övrigt med demokratifrågor snarare än med fred och det inte i Liberia utan i Jemen. Det enda de tre som kommer att ta emot priset i Oslo i morgon har gemensamt är alltså att de är kvinnor som möjligen arbetar för något ”gott”.

Just detta, att fredspriset har blivit ett slags allmänt världsförbättrarpris, är också kärnan i den kritik som framförs av den norska juristen Fredrik Heffermehl i boken ”Nobels fredspris: Visionen som försvann”.

Fredsaktivisten Leymah Gbowee, vars arbete banade väg för freds­avtalet 2003, skulle däremot i sin egen rätt kunna tilldelas priset. Men till skillnad från till exempel Barack Obama tycker den norska Nobelkommittén uppenbarligen inte att hon som kvinna kan lysa av egen kraft.

(Publicerad i Sydsvenskan 9.10 2011)

Djupt fördomsfullt

Ibland är det svårt att välja mellan en latte och en espresso. Andra gånger strular ens Iphone. Det kan kallas för två i-landsproblem. Det är nämligen ett vanligt uttryck för att beskriva små motgångar i vardagen. Själva poängen är att dessa problem är bekväma sådana eftersom de skiljer sig från så kallade u-landsproblem, som då snarare, stereotypt nog, skulle handla om krig, svält och fattigdom.

I grunden är däremot användandet av uttrycket i-landsproblem – eller som det heter på engelska: first world problems – djupt fördomsfullt. Det förutsätter trots allt att ingen som lever i ett fattigt land någonsin kan ha bekymmer med sin mobil eller valet av kaffe.

Eller som författaren Teju Cole, som själv bor i både Brooklyn, USA, och Lagos, Nigeria, nyligen skrev på Twitter: ”Här är ett i-landsproblem: oförmågan att se andra som lika komplexa och vana vid teknologi och njutningar som du är.”

(Publicerad i Sydsvenskan 29.11 2011)

Veckans ord: Nedväxt

Décroissance är ett sätt att leva. I Parisdeklarationen från 2008 definierades begreppet, som kan översättas till nedväxt på svenska, som en ”frivillig övergång mot ett rättvist, deltagande och ekologiskt hållbart samhälle”. Situationen är trots allt akut i världen sett till miljöproblem och sociala orättvisor. Décroissancerörelsen skyller dessa båda på överkonsumtionen.

Förespråkarna talar också om att vi måste dra ned på såväl produktion som konsumtion – vilket går på tvären mot tillväxtideologin. Ändå handlar nedväxt inte om martyrskap. Tvärtom. Som idé hör den ihop med downshiftingrörelsen som förespråkar att vi borde jobba mindre. Tid är viktigare än prylar.

Nedväxt kan däremot få en negativ laddning om man per automatik tolkar nedåt som bakåt. Samtidigt är mer inte alltid bättre. Budskapet från Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt, är att vinsten av ytterligare tillväxt i redan rika länder är begränsad.

Vi blir varken lyckligare eller friskare. Dessutom, menar Jackson, är också det nuvarande systemets frihet snäv: ”I den materiella världen finns det inget val som säger: jag blomstrar på ett annat sätt.”

I grunden handlar nedväxt om att tänka om. Trots den språkliga kullerbyttan kan det därför ändå leda framåt.

(Publicerad i LO-Tidningen 17.11 2011)

Ottar pratade om det

Recension av Gunilla Thorgrens ”Ottar & kärleken”:

Ottar var en hövding som upptäckte nya sjövägar. Men det var också journalisten Elise Ottesen-Jensens signatur som senare blev hennes smeknamn. Norskfödda Elise (1886–1973) var under decennier en pionjär inom sexualupplysningen i Sverige.

I biografin ”Ottar & kärleken” berättar journalisten Gunilla Thorgren, som tidigare skrivit ”Grupp 8 & jag”, om hur Elise Ottesen-Jensen tidigt påverkades av att hennes ogifta lillasyster Magnhild blev gravid och förskjuten. Deras mor, vars kropp Elise Ottesen-Jensen beskrivit som ett perforerat landskap, födde dessutom arton barn.

Själv ägnade Elise Ottesen-Jensen hela sitt liv åt att lära kvinnor att ta makten över sina egna kroppar. Hon var syndikalist och under lång tid gift med en av rörelsens mest framträdande män: Albert Jensen. Som journalist belyste hon dels orättvisorna mellan män och kvinnor, dels mellan rik och fattig. Men det var sexualupplysningen som blev hennes livsgärning.

Sex var tabu. I Sverige var det till och med förbjudet att informera om preventivmedel fram till 1938 och fri abort tilläts inte förrän 1975. Samtidigt kriminaliserades inte våldtäkt inom äktenskapet förrän 1965. Många kvinnor hade alltså varken makt att säga nej till sex eller att förhindra att ett barn blev till.

Men kunskap var och är en klassfråga. Överklassen visste hur den skulle göra för att skydda sig. I arbetarklassen var situationen en annan. Vissa sprutade in kloridlösning i sina underliv. Andra försökte bli av med fostret med strumpstickor och hattnålar. Elise Ottesen-Jensen stod inte ut med lidandet. I stället förmedlade hon kontakt till illegala abortläkare.

Redan på 1920-talet började hon också resa runt i Sverige och föreläsa. I strid mot lagen visade hon kvinnorna hur pessar och kondomer fungerade. Ofta bakom ett skynke i stugköket eller i vedboden. Elise Ottesen-Jensen talade nämligen hellre om samvets­lagar än om juridikens lagar som hon såg som ett instrument för att kväsa arbetarklassen.

Tjugo år senare blev det strid om den nya sexualundervisningen i skolan som infördes 1942. RFSU, som Elise Ottesen-Jensen startade 1933, förespråkade öppenhet. Skolväsendet ville däremot hellre tala om avhållsamhet. Den outtröttliga Elise Ottesen-Jensen reste då runt i hela Sverige och föreläste själv för lärare och elever.

En mörk fläck i Elise Ottesen-Jensens historia, som hon själv aldrig talade om, är däremot rashygienen. På 1920-talet förespråkade hon dödshjälp för institutionaliserade personer med grava funktionshinder. Hon trodde också på sterilisering.

Detta är svårt att få ihop med Elise Ottesen-Jensens starka solidaritetskänsla i övrigt. Hon ägnade sitt liv åt att skydda de mest utsatta. Hon var också tidig med att tala om homosexuellas rättigheter. Elise Ottesen-Jensen gick alltså sällan i takt med sin egen tid. Ändå gjorde hon just det i rashygienfrågan.

Överhuvudtaget skildras Elise Ottesen-Jensen i ”Ottar & kärleken” som en kvinna som inte hinner leva sitt eget liv då hon lever så för andra. Det bränner särskilt till i skildringen av hennes kraschade relation med maken Albert. Elise Ottesen-Jensen själv utelämnade däremot livsavgörande händelser, som ett självmordsförsök efter separationen, i sina egna memoarer.

I ”Ottar & kärleken” är det inte lika tillrättalagt. Gunilla Thorgren citerar flitigt ur brev, artiklar och talmanuskript. Detta bidrar till att levandegöra Elise Ottesen-Jensen. Många brevskrivare hade heller ingen annan att vända sig till. Breven osar av desperation och nöd. Men Elise Ottesen-Jensen är sällan dömande. I stället berättar hon pedagogiskt att nej, onani förstör inte kroppen. Hon parar också ihop vissa av de homosexuella brevskrivarna med varandra.

Efter andra världskriget fick Elise nästan ikonstatus. Hon belönades med flera priser och föreläste i New York, Buenos Aires, Tokyo. Många köade för att få lyssna. I Berlin fyllde hon föreläsningssalarna fem kvällar i rad. Elise Ottesen-Jensen hade blivit en stjärna.

I sin helhet är ”Ottar & kärleken” en fängslande berättelse. Sidospåren är många och ibland kan den nästan läsas som en bredare skildring av sexualitet, rättigheter och klass under 1900-talet. Ofta bidrar detta till att ge en känsla för tiden men ibland tappar man nästan bort huvudpersonen. Det är synd.

Elise, skriver Gunilla Thorgren, var en föregångare eftersom hon såg både klass- och könsperspektivet. Detta långt innan någon talade om det dubbla förtrycket. Thorgren beskriver henne som en av de mest radikala feminister vi haft.

Ändå nämns Ottesen-Jensen sällan nuförtiden. På bokens baksida kallas hon för en orättvist bortglömd person inom den svenska feminismen, och det är rätt. När jag hört mig för i bekantskapskretsen visar det sig att hon tycks vara okänd bland många av oss 80-talister. Desto mer känd är tidskriften som är namngiven efter henne: Ottar.

Men i Thorgrens ambitiösa biografi träder Elise Ottesen-Jensen fram och lyser som en av 1900-talets stora svenska personligheter. Hon har gjort avtryck i både lagstiftningen och den allmänna debatten. Det var inte bättre förr! Vi har henne att tacka för mycket. Om detta är ”Ottar & kärleken” en angelägen och mycket läsvärd påminnelse.

(Publicerad i Sydsvenskan 12.10 2011)

Ondskan bland oss

Finns ondska? Hur förklaras grymhet? I ”The Psychopath Test: A Journey Through the Madness Industry” (Picador) har journalisten Jon Ronson ett möjligt svar: det handlar ofta om psykopati.

Ronson, författare till ”The Men Who Stare at Goats”, är känd för att både synliggöra sig själv i sin journalistik och för att använda humor. Men psykopati är inte särskilt roligt. I stället finner Ronson humorn i sina möten med scientologer – ökända för sina kampanjer mot psykiatrin – och med andra, ofta självgoda, experter.

Men han finner den också i sin egen överdrivna ängslighet. Den gör honom till psykopatens motsats. Man tror nämligen att psykopater har störningar i sin amygdala, den del av hjärnan som förmedlar känsloreaktioner.

Ronson träffar forskaren Bob Hare som har utformat den checklista för psykopater som nu används globalt. Kvalificerar sig gör den som uppfyller tillräckligt många av punkterna. Det handlar bland annat om sådant som charm, narcissism samt en bristande förmåga att känna skuld och empati.

Hares checklista är inflytelserik. Den används till exempel vid beslut om interner ska friges i bland annat Storbritannien och USA. Men om ens papper stämplats med ett högt poängresultat är sannolikheten stor att man förblir inlåst. Detta trots att testet till viss del baserar sig på vad man har gjort i det förflutna – det blir ett moment 22. I fel händer blir Hares verktyg därför också farligt. Inte undra på att så många av USA:s fängelser är överbelagda.

Samtidigt finns psykopater inte bara i fängelserna. Jämfört med den övriga befolkningen är de även något överrepresenterade inom näringslivet. Ronson frågar sig vid något tillfälle om skillnaden mellan psykopater på anstalter och psykopater på Wall Street är uppväxt och klass. Pengar. Men även psykopaten på Wall Street utgör en risk. ”Seriemördare förstör familjer”, säger Bob Hare, ”men psykopater inom näringsliv, politik och religion förstör ekonomier. De förstör samhällen.”

Denna tanke, påpekar psykologen Martha Stout för Ronson, går däremot på tvären mot vad vi är uppfostrade att tro: att alla människor har ett samvete.

Ronson träffar därför en framgångsrik före detta vd, Al Dunlap, vars affärsidé i stort gick ut på att hänsynslöst sparka anställda. Hans främsta inspiration var rovdjuren – lejon, tigrar, krokodiler – som står skulpturer i hans trädgård.

Dunlap får också relativt höga poäng på Hares checklista. Själv översätter han dock flera av de påstått psykopatiska dragen till attraktiva egenskaper för en vd, som att det är praktiskt att inte ha samvetskval. Ett manipulativt uppförande kallar han för ledarskap.

Vad det handlar om är i själva verket makt. Eller som Martha Stout säger: ”Om du tar bort medkänslan från den mänskliga hjärnan finns det inte mycket mer kvar än viljan att vinna.”

(Publicerad i Sydsvenskan 20.10 2011)